Flickan och kråkan

Första gången jag hörde denna visa befann jag mig  i bilen på väg hem från skolan. Det var ett tag sedan nu för den var med i "Så mycket bättre" när det programmet gick. Det är en gammal sång som Mikael Wiehe har skrivit men jag har inte precis lyssnat på honom förut. Timbuktu har gjort en cover på denna och det är denna cover som jag blivit så fäst vid. Från första meningen i låten blev jag helt fast i den. När jag hade hört hela var jag tvungen att stänga av radion och tänka efter ett bra tag. Jag fick tårar i ögonen och kände att den träffade rakt in i mig. Den kunde lika gärna handlat om mig. Inte handlar den bokstavligt om en flicka som springer med en kråka i famnen utan det finns en massa metaforer i texten. Den är fullkomlig.

För mig är texten klockren och jag vet vad den handlar om i mitt eget syfte. Livets alla erfarenheter på gott och ont påverkar identitetsbygget hos en människa och först som vuxen förstår man ett och annat och kan sätta ord på saker och ting. Ett oskyldigt barn där något så djupt har skadat ens identitet sitter kvar hela livet även om man försöker springa iväg från det. Hoppet om att det ska bli bra fanns där större när man var liten och nu som vuxen är det som i sången, skadskjutet. I vardagen flyter allt på som vanligt och det går väldigt bra men emellanåt finns känslan där som aldrig kommer suddas ut, den som sitter fast för evigt och den har påverkat hela min person.

 Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
 jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skaka av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alltför sent